torsdag 23 januari 2014

Ecke Bergman



En gång fick jag frågan vad som var typisk svensk musik, och jag hade jätte svårt att hitta något bra. Dansband? Visor? Timbuktu? Håkan Hellström? Inget av alternativen tyckte jag gav en rättvis bild av svensk musik och svensken som står bakom den.

Det var innan jag kom i kontakt med Ecke Bergmans musik. Det är svensk musik, helt rakt igenom. Vi svenskar kan relatera till hans musik både i text, musik och de miljöer som han väljer för musikvideorna. Ecke har varit missionär i Australien bland Aborginerna under två år. Där arbetade han som pilot för att ge hjälp till bättre behövande. Nu har han dock lämnat värmen för en gård i Sverige, där han också spelat in sin musik. 

Han sjunger om livet, som det är. Med och motgång och om Guds goda hand igenom allt. Han skriver att hans önskan är att hans musik ska kunna ge hopp och tröst samtidigt som den påminner lyssnaren om den större perspektivet. 

Ecke skapar således musik som är behaglig att lyssna på, med ett djup att begrunda. Du har hört hans låt "Det är inte försent" på Premier och chanserna är goda att det kommer spelas mer av Ecke. 


Tills nästa gång önskar jag er alla Guds rika välsignelse!

- M

söndag 5 januari 2014

Manafest

Som de flesta av er andra har också denna julen/nyåret ökat omfånget kring midjan. För en del av oss gör inte detta allt för mycket medan andra upplever en stark kallelse till gymmet. Jag själv har tagit en månads (!)
paus från gymmet och skulle verkligen behöva komma igång igen.

Så när vi väl är där och svettas gör vi det allt som oftast till peppande musik. För mig är musiken det som skapar drivet och kraften i min träning, speciellt när jag tränar i pass. Så som du kanske kan gissa nu är detta inläggets artist perfekt träningsmusik. Hiphop/rock som gör att du får det perfekta drivet, den där explosiva styrkan som är en förutsättning för att orka hela timmen ut.

Han heter Chris Greenwood men går under scennamnet Manafest. Född 1979 och kommer från Canada. Han har slagit igenom internationellt och har ganska liknande musik som Linkin Park och P.O.D.
Manafest sjunger mycket om sitt liv och vad han gått igenom, hans förhoppning är att andra ska kunna hämta tröst och styrka i hans musik. Hans tydliga budskap är helt enkelt "ge inte upp". Vilket inte är helt fel, vare sig det gäller vår träning eller vårt liv i övrigt.

Gud har lett in mig i en tid av extra mycket längtan efter att få tag på ännu mer av honom. Därför har jag helt tappat intresset att fylla mig med musik som fyller mig med orenhet, våld, begär och mörker. För faktiskt, om vi lyssnar på den mesta musiken som spelas så handlar det om att fylla begären i vårat eget ego. Helt tvärt mot Guds vilja med våra liv!
Detta innebär dock inte ett liv helt utan musik utan ett ännu större sökande efter livgivande musik för livets alla tillfällen. Min förhoppning är att Manafest kan få vara sådan musik, som fyller en funktion i ditt liv. Som puttar bort skräpet och istället kan fylla dig med hopp när du svettas.

Så heja oss alla när vi lyfter våra vikter, trampar på cykeln eller hoppar runt i våra pass!



- M


onsdag 25 december 2013

Audra Lynn


Då är julafton och julfirandet snart över. Tänk vad mycket förberedelse vi lägger ned på dessa få dagar. Vi skyndar med mat och inköp, reser till familj långt bort och jäktar för att allt ska bli färdigt. Men underbara dagar är det också, för de flesta av oss i alla fall. Med kärlek, gemenskap och glädje.

Som många kristna säkert tänker någon gång under den 24e december tänkte också jag, att vi ska inte glömma varför vi firar jul. Och i den stunden gav jag en tacksamhetstanke till vår Herre och skapare.

Julen kan alltså som jag beskrev vara en delad tid för många. Tid i jäkt men tid i glädje. Precis som i livet i stort planerar vi, stressar, funderar, ordnar och fixar inför något vi tänkt ut, drömmer om. Och sedan, när vi är där vi tänkt oss kan vi sända en tanke till Gud. Men var var Gud i förberedelsen? Låt oss inte stänga ute Gud i förberedelserna vi gör, utan låt oss inkludera honom.

Innan jag skulle skriva inlägget ikväll frågade jag Herren vem jag ska skriva om. Och han ledde mig till en helt ny artist för mig, Audra Lynn.
Den första låten jag satte på var "Garden Locked", och rummet jag sitter i nu fylldes av frid. En lugn och vacker sång med en enkel text:

A garden locked is my Bride to me
A fountain sealed, though you have been set free
A spring enclosed, a pleasant living stream
Oh, My Bride, won't you open to me

Awake, O wind
Blow on my garden

Under tiden jag lyssnade läste jag om Audra och vem hon är. Hon har sjungt och spelat lovsång sedan barnsben. Men när hon var 15 började hon söka efter den egna relationen med den Helige Ande. På det följde några år av lovsång inför Herren under nattens timmar vid International House of Prayer. Det Audra gjorde, som vi behöver göra, är att i vår förberedelse inkludera Gud. Vi måste låta relationen med honom påverka hela vårt liv.

Audra hade säkert en dröm som barn att spela och sjunga och avancera inom det. Hon hade kunnat förbereda sig genom att lära sig all teoretisk kunskap hon kunde, nätverka med rätt sorts människor och öva sig på performing. Och det är inte fel, men det ska inte vara där vårt fokus ligger.
Audra valde istället att ge näring till sitt andliga liv, och lät det bli förberedelsen till att hennes gåva som Gud gett henne skulle blomma ut.

Jag tror att vi alla behöver påminna oss om att vårt fokus i vår förberedelse i livet ska vara att så i vår andliga åker. Alltså att vi ger näring till vår andliga gemenskap med Herren.

Så att vi också när vi är där vi vill, ger ära till Gud och låter hans namn bli känt.
Så nu när du i juletid omger dig med nära och kära, passa på att ta en stund tillsammans i tillbedjan, och lovsång. Jesus är ju trots allt alltings centrum.


På återseende och god fortsättning!

- M

lördag 7 december 2013

The Brilliance




Tyvärr har det varit dåligt med uppdateringar här på bloggen på sistone. Jag vill be om ursäkt för det. Tyvärr kan jag nog inte fortsättningsvis lova för att jag ska uppdatera varje vecka. Det är bättre att jag är ärlig med det än går med ständigt dåligt samvete.
För som ni säkert kan känna igen er i är jag just nu inne i en tid där det är fullt upp i princip hela tiden. Ni vet stunder i livet där man måste lägga i en extra växel. Och i allt det ska man lyckas prioritera rätt. Där tycker jag nog att det är som svårast. Att prioritera sin tid. Tid på jobbet, tid med sitt/sina barn, tid med vänner, tid med make/maka, tid för sig själv. Och inte minst, tid med sin skapare. 

Kan du ibland sakna den nära gemenskapen med Gud? Det gör jag! Jag vet att han alltid är med mig, men den där stunden där man inte behöver tänka på något annat, utan det är bara du och Gud.

När jag ser tillbaka över de inlägg jag gjort här på bloggen har ganska många handlat om just att dra sig nära Gud. Det kanske speglar mitt liv just nu. En längtan efter mer tid i stillhet. 

Och ikväll så tänker jag skriva om ytterligare ett sådant band som bland annat skapar musik för stunder med Jesus. Stilla, melodisk, djupgående och vacker musik. The Brilliance. De har släppt ett album som heter "Cavetime: A worship experience". Vilket är ett ganska talande namn för all deras musik. Vikten läggs inte vid det musikaliska, trots att musiken i sig är vacker. Utan vikten läggs vid att låta Gud rannsaka hjärtat, en sann tillbedjan. 

För mig är musiken viktig när jag stillar mig inför Gud. Och The Brilliance är ett av de band jag gärna spelar och jag hoppas att de också kan få leda dig fram till tronen. 



Må väl och på återseende!

- M

måndag 25 november 2013

Stryper

Ja kära vänner, idag tillägnar jag veckans blogginlägg till rocklegenderna Stryper. För, som du kanske inte visste, så släppte de ett nytt album i år - No More Hell To Pay. Och albumet är precis vad du kan förvänta dig av Stryper. Höga toner, gitarrsolon, körande, energiska trummor, Jesussprängda texter.
Det är dock ett något mörkare sound än på tidigare album. Du hittar inga softislåtar på detta album såsom "Calling On You". "No More Hell To Pay" är mer som "To Hell With the Devil" om du känner till den låten.



Däremot hittar du Strypers tolkning av "Jesus Is Just Alright", den som DCTALK gjorde känd.
Stryper består av fyra män, alla födda på det tidiga 60talet. De släppte sitt första album 1984, då klädda i lejonman och trikåer.

Idag, snart 30 år senare, har de lagt trikåerna åt sidan men deras musikalitet är starkare än någonsin. Jag som gillar det lite mer tyngre rockigare tycker helt klart att deras nya album är right on. 
Dock är det inte musik jag kan lyssna på alltid, speciellt när jag behöver tänka klart många tankar. Men när jag behöver lite extra driv själv, som på gymmet så är Stryper perfekt. 

Det jag tycker är bäst med Stryper är att de har så radikala texter. De står för Jesus, för frälsningen och för sanningen. De är inte bara förebilder för kristna rockare, utan har brutit mark också på den generella rockarenan. De är som sagt legender och jag önskar se fler band som är rakt igenom Jesus och rakt igenom rock.

Tyvärr verkar det som att Youtube blivit allt mer restriktiv så jag kan tyvärr inte lägga ut ett klipp här. Men som vanligt är de lättillgängliga på Spotify och youtube.

Hoppas ni alla får en härlig sista vecka i November. Snart börjar julmyset!

- M

tisdag 19 november 2013

Månadens album november

Äntligen kan jag skriva ett inlägg. Precis så som livet säkert är för dig ibland är livet väldigt mycket just nu för mig. Mitt i heltidsjobb, träning, roll som mamma och fru, tid för sig själv, resa för att predika har vi alla i familjen fått vår beskärda del av höstförkylning. Tyvärr har det gjort att bloggen fått stå åt sidan.

Men ikväll hade jag laddat för att skriva om månadens album hos Premier, men min trogna dator har en gång för alla dragit sitt sista strå till stacken.
Jag ska göra vad jag kan för att ge en sådan rättvis bild av albumet, utan att egentligen kunna lyssna på den i skrivandets stund då jag sitter på en väns dator som inte har skivan.

Jag har däremot lyssnat på albumet tidigare, "Över allt" med Martin Börjesson och Johan Åsgärde. Och jag kan verkligen säga att det är musik som passade bra in i mitt lite stressiga liv på sistone. Albumet är en samling lovsånger, en del är nya, en del är nya svenska översättningar. Lovsång som du känner igen men ändå med en ny touch. Lovsång som inte blir alltför skramlig, vilket har gjort att jag gärna lyssnat på dem när jag suttit på kontoret på jobbet.

Efter vad jag läst när jag surfat på nätet förstår jag att Martin och Johan är erfarna lovsångare som gärna inspirerar andra att lovsjunga Gud. Alltid härligt med personer som lägger ner passion och hjärta i det dem gör. Ofta märks ju också det på att slutprodukten blir väl genomarbetad.

Du kan tävla om albumet genom att klicka här.

Lycka till!

Jag hoppas att vi så snart som möjligt får tag på en ny dator så att jag kan komma tillbaka i rutinen här på bloggen.

Tills nästa gång önskar jag dig Guds rika välsignelse.

- M

måndag 4 november 2013

The Vespers



Godkväll!

Veckorna går ibland för fort. För mig har måndagskvällarna blivit en påminnelse om det. Känns som att det inte alls var länge sedan jag skrev om The Royal Royal och om hur härlig sommaren var! Samtidigt som sommaren känns som ett minne blott.
Som du säkert förstår har jag vissa gånger bestämt mig långt innan måndagen att jag ska skriva om en artist. Och ibland är det inte alls lika solklart. Vilket gör det hela mer spännande. Min ambition är dock att presentera musik som du inte hört förut.

Ikväll ska jag presentera ett band för dig som faktum är är helt nytt för mig med. Så jag tipsar lika mycket mig själv ikväll. The Vespers. Ett ungt band med unga artister. De anser sig inte vara ett kristet band, utan ett band med kristna. Deras sound är lite amerikanskt/folkligt, som kan för oss svenskar behövas lyssnas in. Lite som kaffe, om du förstår vad jag menar...

Jag gillar The Vespers stil. Lite flirt med 70-talet. De verkar inte ta sig själva på så stort allvar. Vilket märks i musiken, inte att de driver med sig och sin musik. Utan snarare att de inte anser sig själva som speciellt märkvärdiga. De är ett gäng unga vuxna som vill skapa musik och de sjunger om det som ligger nära deras hjärta, vilket i många fall blir om Jesus. Deras musik är kanske därför inte traditionell lovsång, men därmed inte sagt att de inte sjunger om sanningen.

Bandet består av två bröder och två systrar. Nej, de är inte gifta (jag ställde mig också frågan). Det härliga med syskon är ju att deras röster blir mycket samspelta. De kommer allihop från Nashville, USA. De träffades genom en gemensam vän 2008 och 2009 bildades The Vespers. De har släppt två album och tournerat runt i USA. För att vara ett så ungt band tycker jag (som dock är amatör) att deras musik är välgjord. Ska bli roligt att följa dem och se vilken utveckling The Vespers tar då de med största sannolikhet har många fler album som ska göras i framtiden.

Den låt jag lägger upp här är bara ett axplock. Det behövs att lyssnas på ett antal av deras låtar för att lära känna dem som band. Och du hittar dem enkelt på spotify och youtube.


Jag önskar er alla en härlig vecka och härligt lyssnande!

- M